Trettiosex

Man måste blogga lite då och då så att det fåtal läsare man eventuellt har inte tappar sugen. I Göteborg har det under förmiddagen (och natten) regnat en massa. Nu blåser det bara. Bara och bara, jag har ingen lust att gå ut. Som tur är har jag ICA-butiken två minuter bort, så dit ska jag slinka iväg sen. Det jag tänkte skriva lite kort om den här gången är konflikten mellan arbetsgivare och fackföreningar. Från facket hör man gång efter annan hur elaka de dära arbetsgivarna är och hur mycket bättre allt skulle skötas om bara arbetarna fick mer att säga till om, att småföretagare inte alls har det svårt och i det närmaste täljer guld. Jaja, ni har alla hört den visan till leda. Här kommer twisten (om än en gammal sådan): Fackföreningsrörelsen har enormt mycket deg. Vissa förbund har mer än andra, men på det hela taget är facken rika som troll. Om det nu är så lätt att starta företag, om företagarna är så elaka, om arbetarna kan göra det så mycket bättre själva... varför startar inte facken egna företag? För min del kan facken hålla på och skrika sig både röda och blå bäst de vill, men så länge det enda de gör är att skälla på hur dumma företagen är utan att göra något själva är deras ord bara tomt prat. Rent ut sagt är de hycklare. Med tanke på att fackföreningsrörelsen (mer så förr än nu) styr Sverige genom SAP blir man än mer förvånad. Det är prat, prat, prat. Och en kaffetår. Följdfrågan om inte SAP är ett gäng megahycklare kommer som ett brev på posten. Ja, det är väl klart att de är. Men man måste ändå beundra LO, Kommunal, SAP osv. De lyckas gång på gång lura sina medlemmar och stora delar av svenska folket. Visserligen handlar det om samma illusionisttrick gång efter gång, men någon one trick pony är det inte tal om. Fan ska man rösta på nästa år då? Med de borgerliga blir det ju inte mycket av en förändring, även om man kanske kan hoppas på en liten en. Kd kanske? De står ju i alla fall för vad de säger och Göran Hägglund får inte den uppskattning han förtjänar.